Mitt i Europa har det skapats hus helt i råjord och i Japan har ett prototypprojekt visat hur lerbaserade byggnader kan vara både hållbara, tekniskt komplexa och i bästa fall helt cementfria.
Projekt i framkant:
- Tecla – världens första 3D‑printade hus i lera i Italien, byggt med jord och risfiber som hämtats lokalt.
- Lib Earth House Model B i Japan, helt framställt från 65 % jord, sand, kalk och fibrer. Huset är fem gånger starkare än tidigare modeller, drivs off‑grid och har högsta jordbävningsklassificering.
Japans 3D-printade lerhus – ett steg bort från betong
I Japan har företaget Lib Work utvecklat ett av världens första bostadshus som helt och hållet 3D-printats i lera och jord istället för cement. Projektet kallas Lib Earth House Model B och är ett svar på byggbranschens behov av mer klimatvänliga alternativ.
Till skillnad från de flesta 3D-printade hus, som bygger på betongblandningar, består väggarna i Lib Earth House av 65 procent jord, blandat med sand, kalk och växtfibrer. Materialet hämtas lokalt, vilket minskar transport och klimatavtryck. Efter printningen kompletteras byggnaden med tak, dörrar och fönster på traditionellt sätt.
Låg klimatpåverkan – hög hållfasthet
Koldioxidutsläppen från bygget är betydligt lägre än vid cementproduktion och enligt företaget är de till och med lägre än vid traditionella trähus. Trots det enkla materialet är byggnaden stark: huset har Japans högsta seismiska klassificering (klass 3), vilket betyder att det är dimensionerat för att klara kraftiga jordbävningar.
Byggprocessen sker med en WASP-printer som pressar fram materialet lager för lager. Resultatet blir organiska former som är svåra eller dyra att åstadkomma med konventionell teknik. Huset är dessutom designat för att vara off-grid, med solpaneler, energilagring i Tesla Powerwall och smarta hemfunktioner som styrs via mobil. Inbyggda sensorer övervakar fukt, isolering och väggarnas prestanda.
Framtidsvision utomlands och i Sverige
Lib Work ser huset som ett pilotprojekt och planerar att skala upp tekniken. Målet är att producera upp till 10 000 enheter till år 2040 och på sikt exportera konceptet internationellt. Dessutom är huset konstruerat för att kunna återvinnas tillbaka till jorden vid slutet av sin livscykel – nästan helt utan byggavfall.
I dagsläget finns det bara ett fåtal 3D-printade hus i Sverige (bland annat i Bjärred, Skåne, 2022–2023). Det byggdes i betong som ett pilotprojekt, men efter det har tekniken inte spridit sig brett. I jämförelse ligger länder som Nederländerna, Tyskland, USA och Japan betydligt längre fram.
Varför har tekniken inte tagit fart här?
Svenska byggregler (BBR) är strikt utformade för beprövade material och metoder. 3D-printad betong och framför allt alternativa material som lera/jord är inte standardiserade. Det gör det svårt att få bygglov och att uppfylla kraven på bärighet, brandsäkerhet och energiprestanda.
Tekniken kräver specialiserad utrustning och utbildning. För enstaka pilotprojekt är det dyrt, och entreprenörer tvekar att ta risken. Cementpriserna i Sverige är redan relativt stabila och träbyggandet är starkt etablerat vilket gör att det ekonomiska incitamentet är svagt. Sverige har en stark tradition av husbyggande i trä, med lång erfarenhet, låg klimatpåverkan och etablerade leverantörskedjor. Det gör att 3D-printade hus inte framstår som ett självklart bättre alternativ för byggbolag eller privatpersoner. Ett annat hinder är att 3D-printning i kallt klimat är mer komplicerat (fukt, frost, torktid).
Vad betyder detta för yrkesverksamma?
När hus börjar 3D-printas i jord och lera förändras också förutsättningarna för byggbranschen. Här gäller inte längre traditionella betongstandarder, utan helt nya materialkrav och kontrollmetoder. För yrkesverksamma – från arkitekter till kontrollansvariga – innebär det att man måste säkerställa dokumenterade hållfasthetsvärden, täthet och fuktnivåer, ofta med helt andra testprotokoll än tidigare.
Även själva produktionsfasen ser annorlunda ut. Printade väggar byggs lager för lager, vilket kräver noggrann övervakning för att upptäcka sprickor eller ojämnheter. Därmed skiftar kontrollen från traditionell gjutning till digital processövervakning.
Dessutom återstår stora frågor kring bygglov och regelverk. Lerbaserade material är ännu inte fullt ut reglerade i PBL eller BBR, vilket gör att tolkningar och pilotprojekt får gå före standardlösningar. Samtidigt innebär tekniken att fler discipliner behöver samverka – arkitekter, materialtekniker, printoperatörer och entreprenörer måste dela både data och ansvar på ett nytt sätt.
I korthet: 3D-printat byggande kan bli en katalysator för innovation, men det kräver att yrkesverksamma är beredda att tänka om kring allt från dokumentation och materialprov till ansvarsfördelning och kontroll.
Sammanfattning
3D-printade hus i lera är fortfarande i sin linda, men projekten i Japan och Europa visar att tekniken kan bli ett hållbart alternativ till betong. För byggsektorn innebär det nya materialkrav, andra sätt att kontrollera kvalitet och ett behov av tydligare regelverk. Även om det dröjer innan vi ser metoden i större skala i Sverige är utvecklingen värd att följa – den kan på sikt förändra både arbetsmetoder och byggnormer i grunden.
-640x480.webp)