.webp)
För ett vanligt enbostadshus kan avgiften ligga runt 30 000 kronor i en kommun, men det dubbla i en annan. Ett garage på 40 kvadratmeter kan kosta 7 000 kronor i Kalmar, men nära 13 000 kronor i Kalmar.
En avgift som kan skilja tiotusentals kronor
Enligt Dagens PS är Sundbyberg bland de dyraste kommunerna i Sverige, med en bygglovsavgift på över 60 000 kronor för ett enbostadshus, medan Åtvidaberg ligger på under 18 000 kronor för motsvarande projekt. En rapport från Näringslivets Regelnämnd (NNR) visar att det i extrema fall kan skilja över 165 000 kronor mellan kommuner när planavgifter och andra tillkommande kostnader räknas in. Det betyder att två personer som bygger exakt samma typ av hus, men på olika platser i landet, kan få helt olika prisbesked från sina respektive byggnadsnämnder.
Vad säger lagen?
Grunden för bygglovsavgifter regleras i plan- och bygglagen (PBL). Där framgår att kommunen får ta ut avgifter för handläggning av bygglov, men inte mer än vad motsvarande ärende kostar att administrera. Det kallas självkostnadsprincipen.
Taxan ska beslutas av kommunfullmäktige och tydligt ange hur kostnaderna beräknas. Kommunen måste alltså kunna visa hur avgiften motsvarar den faktiska handläggningstiden, antalet tjänstepersoner som är inblandade och de resurser som används. Men eftersom lagen lämnar stort tolkningsutrymme blir resultatet ändå mycket olika.
Dessutom har kommunerna olika sätt att räkna. Vissa baserar avgiften på byggnadens area (BTA), andra använder objektsfaktorer och planfaktorer som tar hänsyn till om byggnaden ligger inom detaljplan, kräver tekniskt samråd eller avviker från planen. Det finns alltså ingen enhetlig nationell modell, något som Boverket också konstaterar.
Om kommunen dessutom överskrider tidsfristen för handläggning (som är tio veckor för bygglov och förhandsbesked) ska avgiften enligt lag minskas med 20 % per påbörjad vecka. Men flera rapporter visar att många kommuner inte följer detta till fullo.
Varför varierar taxorna så mycket?
Förklaringen är inte enbart att vissa kommuner “tar mer betalt”. Det handlar ofta om en kombination av lokala kostnadsnivåer, organisation och politiska beslut.
Kommuner med större organisationer, fler specialister och högre löner tenderar att ha dyrare bygglov. Samtidigt kan små kommuner ha höga avgifter för att de hanterar få ärenden och därmed har svårare att fördela sina kostnader.
En annan faktor är detaljplanearbet, om ett område kräver omfattande planarbete kan kommunen lägga till planavgift utöver själva bygglovet. Vissa kommuner har dessutom digitaliserat sina processer, medan andra fortfarande arbetar manuellt, vilket påverkar effektivitet och tidsåtgång.
Skillnaderna blir ännu tydligare när kommuner tolkar självkostnadsprincipen olika brett. Vissa räknar in overheadkostnader som IT-system och utbildning, andra begränsar avgiften strikt till själva handläggningen.
En ojämlikhet som väcker debatt
Kritiken mot dagens system handlar främst om rättssäkerhet och transparens. Att det kan skilja tiotusentals kronor mellan två likvärdiga ärenden gör det svårt för privatpersoner att planera sina kostnader.
Näringslivets Regelnämnd (NNR) har länge påpekat att de stora variationerna skapar osäkerhet för företag som vill investera i byggprojekt. I vissa fall har man sett totala avgiftsskillnader på flera hundra tusen kronor när man inkluderar planavgifter och tekniska samråd.
Riksdagsledamöter har därför föreslagit att staten bör ta fram en rekommenderad bygglovsnorm, ett slags riktvärde eller ramverk som kommunerna kan förhålla sig till. Det skulle kunna minska de mest extrema skillnaderna och göra taxorna mer förutsägbara.
Vägen mot större transparens
En mer enhetlig bygglovstaxa skulle sannolikt underlätta både för privatpersoner, företag och kommuner. Det handlar inte nödvändigtvis om att alla ska ta samma avgift, utan om att grunderna för beräkningen ska vara jämförbara.
Det finns flera vägar framåt:
- Gemensamma riktlinjer eller rekommenderade nivåer för vissa vanliga ärendetyper, till exempel nybyggnad av småhus eller garage.
- Tydligare redovisning av hur kommunerna räknar fram sina avgifter, så att medborgarna kan se vad som ingår.
- Digital transparens, där avgiftsmodeller publiceras i interaktiva verktyg och kan jämföras kommuner emellan.
Så länge varje kommun tolkar självkostnadsprincipen på sitt eget sätt kommer skillnaderna att bestå. Men med ökad insyn och samordning skulle det bli lättare för både företag och privatpersoner att förstå och acceptera vad de faktiskt betalar för.
